Min lägenhet var full av liv.
Varje morgon förundrades jag över hur min en gång så tysta och tomma lägenhet hade genomgått en fullständig förvandling. Väggklockan brukade ringa och kylskåpet surra, men nu var de ljuden borta. Nu hördes springande steg, spinnande och prasslande. Varje kväll när jag somnade var jag glad över att veta att jag skulle vara den första på morgonen som såg in i dessa ivriga ögon.
Kattungen kom i början av min semester. Jag var förberedd på allt så mycket som möjligt. Jag hade läst skötselanvisningarna, köpt varor och möblerat lägenheten så att den nyanlända skulle trivas. Han var lika stor som ett garnnystan, skakade i mina armar och gnisslade mjukt. Separationen från min mamma var fortfarande svår, men snart skulle vi bli bästa vänner - det var jag övertygad om. Jag lade katten i korgen och strök över dess glänsande svarta päls med pekfingret.
Redan nästa dag började han spinna i mitt knä. Ett mjukt och lågt morrande som var det perfekta ljudet för att beskriva djup tillfredsställelse. "Vi ska ha roligt tillsammans", sa jag till min kompis, och jag var nästan säker på att han nickade.
Katten vande sig lätt vid min vardag och mitt sätt att leva. Vi lagade mat tillsammans, pluggade tillsammans och gick ut tillsammans. När jag kom hem från skolan väntade katten på dörrmattan i hallen och krävde genast att få leka med mig. Vi var oskiljaktiga.
Den här gången hade skoldagen sträckt ut sig till en lång dag. Jag skyndade mig längs den upplysta gatan, medveten om att en vän där hemma förmodligen var förvånad. Sena ankomster hörde inte till vanligheterna för mig och jag kände mig lite skyldig inombords.
När jag kom fram till ytterdörren snuddade min hand vid en tom ficka. Verkligheten slog mig som en hammare: mina husnycklar hängde på nyckelknippan på andra sidan den låsta dörren. Dörren var låst, jag befann mig i trapphuset och katten var ensam - efter en lång dag - i lägenheten. Jag klappade mig själv på axeln och grävde upp telefonen ur fickan. Jag hörde hur någon skrapade med naglarna på andra sidan dörren. Det fick mig inte direkt att må bättre.
Efter en snabb Google-sökning hittade jag 24 Center, en låssmedstjänst. Jag väntade inte ett ögonblick utan ringde numret. Jag hade fruktansvärt bråttom att förklara situationen för 24 Centers kundtjänstmedarbetare, och så här i efterhand är jag förvånad över att han ens förstod vad jag sa. Situationen vidarebefordrades till den lokala låssmeden, vars fotsteg som ekade nerför trapphuset var som frälsningsmusik för mig.
På kvällen satt jag i soffan, katten spinnande i knät och jag var nöjd med mitt liv. Problemet var löst tack vare en snabb och professionell låssmed. Jag skulle vara mer försiktig i framtiden, men för säkerhets skull har jag sparat numret till 24 Center i mina kontakter.
"Du behöver inte vänta längre", sa jag till katten. Han slöt ögonen och hade tydligt förstått mitt budskap.